Den första betydande perioden av holländsk arkitektur det var under Holländska guldåldern från början av 17-talet. På grund av de välmående städerna expanderade ekonomin enormt.
Nya stadshus och lager byggdes. Handlare som hade gjort en förmögenhet beställde de nya husen byggda längs en av de många nya kanalerna som grävdes i och runt olika städer och städer (för försvar och transportändamål) och hus med utsmyckade fasader som gynnade hans nya tillstånd.
Nya lanthus byggdes på landsbygden, men inte i samma antal. Några välkända arkitekter från den tiden var Jacob van Campen (1595-1657), Lieven de Keys (c. 1560-1627) och Hendrik de Keyser (1565-1621).
I slutet av 19-talet fanns en anmärkningsvärd nygotisk eller neogotisk ström, både i kyrkan och i den offentliga arkitekturen, särskilt av katoliken Pierre Cuypers, som inspirerades av franska Viollet -le-Duc. Rijksmuseum i Amsterdam (1876-1885) och Amsterdams centralstation (1881-1889) tillhör dess huvudbyggnader.
Under 20-talet spelade holländska arkitekter en framträdande roll i utvecklingen av modern arkitektur. Från den tidiga 20-talets rationalistiska arkitektur i Berlage, arkitekt för Beurs van Berlage, utvecklades tre grupper under 1920-talet, var och en med sin egen synvinkel i vilken riktning modern arkitektur ska ta.
Bland de expressionistiska arkitekterna sticker M. De Klerk och PJ Kramer ut i Amsterdam (se Amsterdamskolan) och bland funktionalisterna Mart Stam, LC van der Vlugt, Willem Marinus Dudok och Johannes Duiker som hade goda relationer med den internationella modernistiska gruppen CIAM.
Under 50- och 60-talet bildade en ny generation arkitekter som Aldo van Eyck, JB Bakema och Herman Hertzberger, känd som 'Generation Forum' (namnet på en tidning som heter Forum) en koppling till internationella grupper som Team 10.
Från 80-talet till idag blev Rem Koolhaas och hans Office of Metropolitan Architecture (OMA) en av världens ledande arkitekter. Med honom bildade han en ny generation holländska arkitekter som arbetar i en modernistisk tradition.